Idag fick jag upptäcka något sjukt frustrerande och bara jobbigt. Mamma hade varit förbi morfars och mommas grav i lördags på väg hem från en födelsdagsfest. Då hade hon tyckt att något inte var rätt med stenen så hon bad mig åka dit idag när vi ändå var inne i stan. Tro inte på fan att dom har ristat in helt fel födelseår på momma, så jävla less man blir. Hur fan löser man en sån sak, när det redan är inristat och klart? Men det är inte vårat problem, det där får idioterna som har gjort fel stå för. För jag kan tänka mig att det behövs en helt ny sten för att det där ska kunna se bra ut. Alltså, ska ingenting få gå rätt?

Jag blir bara så jävla trött på allt. Momma är född 1932 och inte 1936 som stenen säger..

 

 

Dagarna fortsätter att gå. Jag jobbar och gör allt för att inte behöva tänka för mycket. På fredag är det begravning för min älskade momma och jag kan inte förstå att jag aldrig kommer att få träffa henne igen. Jag känner mig tom. Här sitter jag ensam i soffan och alla tankar och känslor tar över, saker jag inte har tillåtit mig att känna än. Jag har inte tillåtit mig själv att bearbeta det för när jag börjar göra det blir det på riktigt. På fredag blir det på riktigt när jag kliver in i kyrkan med vetskapen om att min älskade lilla momma ligger i kistan där framme. Då blir det på riktigt och tills dess tänker jag låtsas som om allting är som vanligt. Jag är redo att leva utan henne, inte än. Så jag låtsas som att allt är som vanligt. Lite till.

Ännu en gång har livet tagit en oväntad vändning och gjort stora sår i hjärtat. Min fina älskade momma har somnat in och lämnat oss för en annan värld. Det gör så fruktansvärt ont. Jag kommer att sakna dig så otroligt mycket och jag kommer aldrig att glömma dig. Du är och kommer alltid att vara en fantastisk människa. Tack för alla dessa år, jag är så glad att jag fick ha dig i mitt liv. Jag älskar dig mer än ord någonsin kan förklara och jag hoppas att du äntligen har återförenats med morfar. En dag kommer vi att ses igen, det lovar jag dig. Men tills dess, sov gott min älskade ängel ♥

 

Jag lyssnade precis på "Hakuna Matata" och verkligheten kommer ikapp och slår mig på käften. Tårarna rinner och jag har fortfarande inte förstått att jag aldrig någonsin kommer att få se dig igen. Du har varit en så otroligt stor del av hela mitt liv och helt plötsligt är du bara borta, för alltid. Jag kan inte förstå. Jag kan inte se rättvisan i det här. Du är och kommer förmodligen alltid att vara den mest fantastiska människa jag har träffat, du tog emot varenda människa med öppna armar och gjorde allt du kunde för att hjälpa dem. Det spelade ingen roll om vad det handlade om för du hade alltid svaren på allt. Jag kommer aldrig att glömma dig. Du och din familj har varit min andra familj, människor jag har kunnat luta mig mot när det stormat som mest. Jag älskar och saknar dig mer än vad ord någonsin kan beskriva. Jag är så otroligt tacksam över att jag fick vara en del av ditt liv, Tommy. Jag hoppas att du har det bra, vart du än är. En dag ses vi igen - ♥

Saknad. Saknad efter människor man aldrig mer kommer att få se igen. Jag önskar att man kunde stänga av den ibland så att hjärtat gör lite mindre ont. Vissa stunder glömmer man bort men i nästa sekund kommer allting tillbaka som en käftsmäll. Det har snart gått åtta år sedan min pappa lämnade oss och hjärtat gör lika ont idag som det gjorde den dagen han försvann. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket och hatar att han missar så mycket i mitt liv som han borde uppleva tillsammans med mig. Jag saknar min farfar, jag saknar att krypa upp i hans famn och höra honom kalla mig "faffas tjej". Han var min bästa vän och nu är han borta i all evighet. Sist jag var i Rätan så la jag mig på köksoffan efter maten för att vila lite, precis som han alltid gjorde. Han kändes lite närmare då. Jag saknar Markus, även fast vi inte pratat på otroligt länge när han dog. Han är min största kärlek och det kändes alltid lite lättare när jag visste att han bara fanns en bit bort, nu är han i en helt annan värld. Jag saknar Tommy, han som har funnits i mitt liv så länge som jag kan minnas. En andra familj som jag alltid kunde lita på. Det har gått över en månad sedan du tog ditt sista andetag, på måndag är det månad sedan vi tog vårt sista farväl. Jag har fortfarande inte förstått att det är på riktigt. Rätan har alltid varit en plats av lycka och lugn men nu känns det mer som en plats fylld av sorg och saknad. Jag saknar Kristoffer, han hade ett leende som kunde få hela världen att stanna till. Det spelade aldrig någon roll vilket humör du var på när du träffade honom för efter sekunder var allt det där bortglömt och du kunde inte göra annat än att le. Jag saknar Tommy Tee, det var med honom och många andra som alla galenskaper började. Med honom jag har så otroligt vackra och helt galna minnen. Det finns platser i den här staden som får mig att tänka tillbaka på honom och på vem jag var då. Jag tänker tillbaka med ett leende för det var en tid som alltid kommer ligga varmt om hjärtat. Saknad. Saknad efter människor man aldrig mer kommer att få se igen. Dessa människor har gjort avtryck i mitt hjärta på olika sätt och inom mig kommer dom för alltid att vara vid liv. Jag kommer aldrig någonsin att glömma någon utav er. Jag älskar och saknar er mer än jag kan förklara.

2828 dagar har gått sedan den dag ditt hjärta slutade slå. 2828 dagar har gått sedan mitt hjärta gick i tusentals bitar. Jag blir aldrig hel igen. Jag undrar varje dag om det någonsin kommer att bli lättare att vara utan dig. Jag försöker leva för dig men det är så otroligt svårt att leva för mig själv. Varför är du inte här? Det sägs att allting händer av en anledning men jag kan inte förstå varför jag ska behöva leva utan min pappa. Det finns så mycket jag vill berätta för dig, så mycket jag vill uppleva med dig. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag önskar att du var här. Jag önskar att vi fick en andra chans. En dag ska vi vara tillsammans igen. För adjö är ej för alltid, farväl är inte slut. Jag älskar dig mer än det finns stjärnor på himlen. Inom mig är du för alltid vid liv. Min pappa.

 

Ta hand om Tommy, ta emot honom i himmelriket med öppna armar. Krama om honom och farfar. Tills vi ses igen, sov gott älskade änglar.

Hjärtat gör så otroligt ont. Det är så svårt att förstå. En av de mest fantastiska människor jag träffat på i hela mitt liv har tagit sina sista andetag och somnat in. Jag kan inte förstå det. Du har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas, du och din familj har varit som min egen. Det är så otroligt orättvist. Jag känner mig så tom, jag kan inte förstå att du är borta. Att krama om din familj och torka deras tårar var något jag trodde att jag inte skulle behöva göra på många, många år. Fan. Varför? Jag hoppas att du har det bra, vart du än är, att du sitter där på ett moln med en Blend i mungipan, en Kung i handen och sjungandes på Hakuna Matata. Jag kommer aldrig att glömma dig och jag kommer att sakna dig i all evighet. Tills vi ses igen, sov gott. Allas våran Tommy. Himlen ville ha tillbaka sin ängel alldeles för tidigt. Jag är tacksam över att jag fick lära känna dig och vara en del av ditt liv. 

 

De senaste dagarna i Rätan har varit fina men så otroligt smärtsamma. I lördags var det en så otroligt fin minnesstund för Tommy på Kungsudden för dom närmaste. Det gör så ont. Det är som om jag förlorat en fader ännu en gång. Idag åker jag hem igen och det är med sorg i ett trasigt hjärta som jag lämnar Rätan. Men innan dess ska jag hinna med att krama om dessa fina människor i familjen Lövdahl.

Min andra familj ♥

 

 

Ännu en gång sitter jag här och undrar hur allting hade sett ut om jag hade orkat lite till. Jag misshandlar mig själv gång på gång med den tanken för egentligen vet jag att den enda som kunde gjort något mer var du och du hade aldrig den viljan till hundra procent. Men jag önskar att jag kunde fått mer tid med dig, jag önskar att jag kunde gå tillbaka och krama om dig för att aldrig släppa taget. Vi tog oss igenom så otroligt mycket men den sista stormen var den som fick oss att falla och ingen av oss klarade riktigt av att ta oss upp igen. Jag undrar om jag kommer att känna sådär igen, som jag kände för dig. Jag har aldrig älskat någon så högt som jag älskade dig, jag har aldrig litat på någon så som jag litade på dig, jag kunde lägga mitt liv i dina händer och känna mig säker. Du gjorde mig så otroligt lycklig, du var min stöttepelare och bästa vän. Det gjorde så ont att se dig gå sönder, jag såg hur du sakta försvann, du var alltid vacker men jag saknar den där killen som jag föll för en sommarkväll i juni för tio år sedan. Tio år, jag kan förstå att det är så många år sedan jag såg dig för första gången. Jag minns den kvällen så väl. Tack för den tiden jag fick dela med dig, tack för alla minnen, tack för att du var du. Jag kommer alltid att älska dig.

 

 

 

jag kan inte sluta gråta
för verkligheten gör det för
svårt att andas ikväll och jag
tänder ett ljus för alla döda

hjärtan som slutar slå
lungor som slutar andas
änglar som ryckts ifrån oss

ibland känns det som att
hela världen stannar upp och
ingenting är verkligt och ibland
undrar man vad meningen med livet
är när alla ändå bara dör

men det spelar ingen roll hur mycket 
man gråter för ni är fortfarande 
borta när tårarna torkat

Trots att detta har varit en otroligt fin dag så har den också varit sorgsen. Idag lämnade en ung människa jordelivet. Det gör så ont att se personer i min närhet så otroligt ledsna. Jag kände inte henne men jag visste otroligt väl vem hon var. Min älskade Victoria kände henne och var idag tvungen att lämna mig för att åka ner till Trosa för att finnas där för min syster som idag förlorade sin bästa vän. Såhär ska det inte vara. Varför är frågan vi alla ställer oss. Jag hoppas att du har det bra nu, vart du än är, jag hoppas att du har funnit den ro du letat efter och att du nu flyger fritt. Vila i största frid, Marina. Du är aldrig glömd.

 

#drogkampen    <-- länk

När jag läser denna artikel så hugger det till i hjärtat och du dyker upp i mina tankar på en gång. Du är en av alla dom som fått sätta livet till på grund av drogerna och det är inte så det ska vara. Du hade hela livet framför dig och jag önskar att du aldrig blev presenterad för drogerna. Jag saknar dig, jag tänker tillbaka på oss och våra minnen med gråten i halsen men även med ett leende på läpparna. Det är fantastiska minnen men det gör ont att veta att jag aldrig någonsin kommer att få skapa något nytt minne med dig. Jag tänker tillbaka på den du var innan du träffade på drogerna. När det var du och jag, utan kemiska substanser. Trots att du aldrig var nöjd med dig själv så ska du veta att du var den vackraste människan jag har sett i hela mitt liv. Det fanns ingen annan som förtjänade mitt hjärta som du och jag har fortfarande inte hittat någon som förtjänar det mer. Drogerna förändrade aldrig din personlighet, du var fortfarande samma person jag föll för när jag var fjorton år. Jag kan ofta undra hur allting hade sett ut om jag hade orkat kämpa för dig lite till. Men trots min undran och mina tankar så fanns det bara en person som kunde hjälpa dig att ta dig ur det där och det var du själv. Jag tror att en del av dig ville sluta men en större del mådde bra och såg inte hur du sakta gick sönder. Jag hoppas att du äntligen har funnit den ro du så länge sökt efter, att du flyger där bland molnen och mår bra fullt ut. Jag kommer alltid att minnas dig. Me love you longtime.

-

En annan känsla som dyker upp när jag läser den där artikeln är rädsla, en rädsla av att du inte inser hur lätt det är att falla dit innan du redan är där. Jag kan inte gå igenom det här igen, jag kan inte finnas där ifall du fastnar för jag kan inte stå och se på när du sakta går sönder. Det gör alldeles för ont. Jag vill aldrig uppleva den känslan jag kände med M igen. 

 

Ibland undrar jag om brustna hjärtan någonsin läker. Jag känner fortfarande den enorma smärtan efter människor som försvann ur mitt liv för så många år sedan, döda som levande. Jag kan utan tvekan säga att det inte blir lättare med tiden utan man lär sig bara att dölja det. Det gör fortfarande lika ont som det gjorde den dagen jag fick beskedet om att min pappa inte längre var vid liv. Så ibland undrar jag om brustna hjärtan någonsin läker. Jag tror att vi alltid kommer att vara trasiga och att när våra hjärtan slutat slå kan vi äntligen känna den frid vi letar efter.