#drogkampen    <-- länk

När jag läser denna artikel så hugger det till i hjärtat och du dyker upp i mina tankar på en gång. Du är en av alla dom som fått sätta livet till på grund av drogerna och det är inte så det ska vara. Du hade hela livet framför dig och jag önskar att du aldrig blev presenterad för drogerna. Jag saknar dig, jag tänker tillbaka på oss och våra minnen med gråten i halsen men även med ett leende på läpparna. Det är fantastiska minnen men det gör ont att veta att jag aldrig någonsin kommer att få skapa något nytt minne med dig. Jag tänker tillbaka på den du var innan du träffade på drogerna. När det var du och jag, utan kemiska substanser. Trots att du aldrig var nöjd med dig själv så ska du veta att du var den vackraste människan jag har sett i hela mitt liv. Det fanns ingen annan som förtjänade mitt hjärta som du och jag har fortfarande inte hittat någon som förtjänar det mer. Drogerna förändrade aldrig din personlighet, du var fortfarande samma person jag föll för när jag var fjorton år. Jag kan ofta undra hur allting hade sett ut om jag hade orkat kämpa för dig lite till. Men trots min undran och mina tankar så fanns det bara en person som kunde hjälpa dig att ta dig ur det där och det var du själv. Jag tror att en del av dig ville sluta men en större del mådde bra och såg inte hur du sakta gick sönder. Jag hoppas att du äntligen har funnit den ro du så länge sökt efter, att du flyger där bland molnen och mår bra fullt ut. Jag kommer alltid att minnas dig. Me love you longtime.

-

En annan känsla som dyker upp när jag läser den där artikeln är rädsla, en rädsla av att du inte inser hur lätt det är att falla dit innan du redan är där. Jag kan inte gå igenom det här igen, jag kan inte finnas där ifall du fastnar för jag kan inte stå och se på när du sakta går sönder. Det gör alldeles för ont. Jag vill aldrig uppleva den känslan jag kände med M igen.