Imorgon är det julafton och min julkänsla är som bortblåst. Det känns som om det är vilken vecka på året som helst men den kanske kommer imorgon, annars får jag sitta där och se glad ut samtidigt som jag äter mig fet. Julaftonen spenderas i vanlig ordning hos min morbror Johan, i år blir vi ca tjugo personer, vilket kommer att kännas när man kommer hem senare på kvällen. Men jag får ju äta en jävla massa mat och det är ju det bästa på denna dag, familjen ligger väl också på plus, och julklapparna men maten ligger högst. Nu börjar det bli tjatigt så jag avslutar här. Adjö!

En fredag som bestod av en karatefylla som heter duga, jag minns inte när jag var så full senast. Lördagen bestod av bakisliv tills jag bestämde mig för att träffa upp en kär vän för att dricka någon öl. Jag har även under dessa två dagar insett att en annan persons ord bara är en massa skitsnack och att han inte har något i mitt liv att göra. Det är tråkigt att du måste säga så otroligt mycket när du egentligen menar motsatsen men det är bättre att jag fick inse detta nu än längre fram. Idag ska jag ha en chillsöndag med lite 90210 och sedan ska jag försöka ta tag i mitt uppdrag så att jag kan skicka in det. Jag kan ju hoppas på att jag tar tag i båda idag så att jag sedan kan gå på jullov. Nu blir det en rök innan jag sätter igång mitt serietittande.

Dessa högre makter lyssnade verkligen på mig för idag mår jag betydligt mycket bättre, imorse kände jag mig till och med så pass bra att jag orkade mig ner på stan för att spendera dagen med en väldigt fin vän, vi drack kaffe på Törners och pratade skit i ungefär två timmar och gick sedan hem en sväng till honom, väldigt trevligt och väldigt behövligt för en tjej som är less på hemmaliv. Nu sitter jag hemma i telefon med Victoria, vi har hittills pratat i en timme och tjugo minuter, ungefär så ser alla våra dagliga samtal ut. Men även om vi skulle lägga på nu så skulle en av oss snart ringa upp för att vi har kommit på något mer vi måste berätta, jag förstår inte hur vi kan ha så mycket att prata om när vi ändå ses så ofta. Ikväll ska jag bara ta det lugnt framför datorn med musik för trots att jag är i princip frisk så är jag sjukt trött även fast jag inatt fick sova hela natten. 

Jag har tappat all inspiration till att blogga men jag hoppas att den återfinns snart. Kanske beror det på att jag dom senaste dagarna har legat hemma med feber och världens förkylning. Det känns som om jag är på bättringsvägen och det hoppas jag verkligen då jag inte har någon ork till att ligga hemma mer, att vara sjuk är det tråkigaste som finns när det inte finns någon ork till att göra något men man vill inget hellre än att hitta på diverse saker och träffa folk. Det blir en hel del sömnlösa nätter också då jag antingen inte kan andas, svettas eller fryser ihjäl. Så jag ber nu till högre makter till att med ett mirakel göra mig frisk tills imorgon. Det skulle uppskattas väldigt mycket av en tjej som är less på detta. Tack på förhand.

Lyckan som uppstår när en väldigt saknad vän hör av sig och berättar att han jobbar i Östersund de närmsta veckorna. Någon dag framöver får jag krama om en väldigt saknad vän och jag kommer att vara otroligt tacksam över att han fortfarande finns kvar i mitt liv. För trots allt som hänt så får han fortfarande mitt hjärta att slå dubbla slag. Äntligen får jag höra hans underbara dialekt igen och det kommer att ta mig tillbaka till en oförglömlig tid.

Det finns dagar när man inte vill något annat än att bara stänga av allt och försvinna. Just nu vill jag bara lämna allting bakom mig och hitta en värld utan sorg, tårar och misstag. Jag vill hitta en plats där jag kan känna mig bra, som om jag är värd något. Det finns säkert mycket som är bra med mig men just nu kan jag bara se allt det dåliga. Just nu kan jag bara se det där idiotiska misstaget jag gjorde en kväll i juli, ett misstag som gjorde att jag förlorade en helt fantastisk människa, en människa som alltid stått vid min sida oavsett vad. Jag svek henne på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Hela tiden går jag tillbaka till den där kvällen, jag försöker komma på vad som pågick i mitt huvud just då, vad jag tänkte, vad som fick mig att göra så där. Det är helt tomt. Jag önskar att det fanns ett sätt att göra allting ogjort. Jag saknar henne, så att det värker i hela kroppen. Jag ser alla våra minnen framför mig. Jag ser hennes leende, jag hör hennes skratt. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ber om förlåtelse för ingenting kan ta tillbaka det jag gjorde men jag svär på hela mitt liv att det finns inte en chans i hela världen att jag sätter vår vänskap i andra rummet igen. Jag hoppas att hon ger mig en chans att vinna tillbaka hennes tillit för ett liv utan henne är inte det liv jag vill leva. Men vad som än händer kommer hon alltid att vara en av dom som ligger närmast hjärtat, hon kommer alltid att vara en av dom jag älskar högst. Hon är en person jag vill ha bredvid mig på ålderdomshemmet. Hon är en person jag kan ge hela världen. Jag behöver dig i mitt liv, du var den jag kunde luta mig mot i stormen. Förlåt.

 

Alldeles pirrig i magen och fnittrig. Jag måste säga att det är skön men väldigt ovan känsla.

Men jag är ingen person som tar ut saker i förskott utan jag tar en dag i taget och ser vart det bär.

Detta inlägg kommer att handla om en vän som för ett tag sedan gick in ett förhållande och detta gjorde att man glömdes bort. Han brukade vara den jag kunde ringa bara för att prata av mig, i timmar kunde vi sitta där och prata om precis allt. Att smsa med honom var helt meningslöst för det kunde ta timmar innan man fick svar och det kunde göra mig så less men just nu kan jag inte göra annat än att le. Han brukade få mig att skratta, han brukade ta fram gitarren och spela låtar han skrivit själv, jag saknar den rösten som kunde få mig att smälta. Men jag hoppas att du är lycklig med henne och att du känner att du har hittat rätt. Jag saknar dig, jag saknar oss, jag saknar min vän.

 

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig. Ikväll har jag suttit och tittat på gamla bilder på dig och på oss två. Jag hittade en bild på dig när du var ungefär tolv år, så ung och så oförstörd. Så otroligt vacker. Jag vill vrida tillbaka tiden och skaka om dig, säga att det inte är värt det. Jag vill säga att du kommer att förlora mer än vad du kommer att vinna. Jag önskar att det fanns något jag kunnat gjort för att rädda dig, jag undrar ofta hur allting hade sett ut om jag hade kämpat lite mer för dig men jag vet idag att den enda som hade kunnat rädda dig var du själv. Jag undrar vad det var som egentligen gjorde att allting blev såhär. Jag är ledsen för att jag lämnade dig men jag kunde inte stå där se på när du dag efter dag gick sönder mer och mer. Det gjorde alldeles för ont.

 

Jag kommer att träffa många kärlekar i mitt liv men du kommer alltid att vara den största för mig. Det finns ingen som kan ta din plats för det kommer aldrig att finnas någon som är som du. Jag vill tacka dig för allt du givit mig, jag kommer att bära med mig varenda känsla och varenda minne inom mig för all framtid. Jag önskar att jag kunde hitta bilden på dig, en bild från tvåtusenfyra, nyvaken och med rufsigt hår efter en sömnlös natt på en tvåsitssoffa tillsammans. Jag tror att det var den morgonen jag verkligen föll för dig, det var då du fångade mitt hjärta för första gången och den dagen fick jag lära mig vad äkta kärlek är. Tack för det.

 

Jag saknar dig så otroligt mycket. Jag saknar att baka kladdkaka och göra toast mitt i natten och flera dagar i veckan. Jag saknar att krypa ner i soffan bredvid dig för att titta på Discovery Channel eller Animal Planet. Jag saknar att somna bredvid dig i takt med dina andetag. Jag saknar att vakna till det där otroligt vackra leendet. Jag saknar att vi kunde sitta i telefonen i timmar utan att egentligen säga något vettigt. Jag saknar din otroliga ärlighet. Jag saknar ditt speciella sätt att sova. Jag saknar din humor och ditt skratt. Jag saknar precis varenda liten detalj, både det bra och det dåliga. Jag saknar den jag var och jag saknar att vara lycklig. Mest av allt saknar jag all den kärlek du gav mig.