I miss you and nothing hurts like no you,

And no one understands what we went through.
 

Ännu en gång sitter jag här och undrar hur allting hade sett ut om jag hade orkat lite till. Jag misshandlar mig själv gång på gång med den tanken för egentligen vet jag att den enda som kunde gjort något mer var du och du hade aldrig den viljan till hundra procent. Men jag önskar att jag kunde fått mer tid med dig, jag önskar att jag kunde gå tillbaka och krama om dig för att aldrig släppa taget. Vi tog oss igenom så otroligt mycket men den sista stormen var den som fick oss att falla och ingen av oss klarade riktigt av att ta oss upp igen. Jag undrar om jag kommer att känna sådär igen, som jag kände för dig. Jag har aldrig älskat någon så högt som jag älskade dig, jag har aldrig litat på någon så som jag litade på dig, jag kunde lägga mitt liv i dina händer och känna mig säker. Du gjorde mig så otroligt lycklig, du var min stöttepelare och bästa vän. Det gjorde så ont att se dig gå sönder, jag såg hur du sakta försvann, du var alltid vacker men jag saknar den där killen som jag föll för en sommarkväll i juni för tio år sedan. Tio år, jag kan förstå att det är så många år sedan jag såg dig för första gången. Jag minns den kvällen så väl. Tack för den tiden jag fick dela med dig, tack för alla minnen, tack för att du var du. Jag kommer alltid att älska dig.
 
 
 
Bloggen är min fristad, mitt sätt att ventilera mig på.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback