Dagarna fortsätter att gå. Jag jobbar och gör allt för att inte behöva tänka för mycket. På fredag är det begravning för min älskade momma och jag kan inte förstå att jag aldrig kommer att få träffa henne igen. Jag känner mig tom. Här sitter jag ensam i soffan och alla tankar och känslor tar över, saker jag inte har tillåtit mig att känna än. Jag har inte tillåtit mig själv att bearbeta det för när jag börjar göra det blir det på riktigt. På fredag blir det på riktigt när jag kliver in i kyrkan med vetskapen om att min älskade lilla momma ligger i kistan där framme. Då blir det på riktigt och tills dess tänker jag låtsas som om allting är som vanligt. Jag är redo att leva utan henne, inte än. Så jag låtsas som att allt är som vanligt. Lite till.