Det blev ändrade planer. Jag kände att jag inte var riktigt redo att åka hem så jag blev kvar en dag till. Kvällen har spenderats hos Lövdahls och även fast jag är där har jag så svårt att förstå att han är borta. Jag tänker hela tiden att han bara är nere vid piren och fixar med båten eller att han är uppe på macken och kommer hem snart. Det är alldeles för ofattbart för att det ska bli verklighet. Chocken har ännu inte lagt sig och jag antar att det snart kommer en käftsmäll som gör att det blir på riktigt. Det gör så ont att se hans familjemedlemmar så vilsna och trasiga. Jag skulle kunna göra allt för att fylla hans lungor med luft och få hans hjärta att slå igen. Precis allt.