Häromnatten insåg jag att jag inte har bearbetat din död, jag har hela tiden tänkt att det var ju inte mig du lämnade, du och jag hade ingen kontakt när det hände. Men du var en stor del av mitt liv och det är klart att det gör ont för mig med. Att träffa din bror och prata en massa gamla minnen med honom var något jag verkligen behövde. Tårarna rann samtidigt som jag skrattade åt allt vi varit med om tillsammans. Småsaker som påminde om dig, som hur du alltid gjorde innan du skulle sova, ditt leende, ditt speciella sätt att vara. Det kändes riktigt bra att släppa ut allt jag hållit inom mig, jag har inte haft något att prata med om Markus, jag har inte haft någon där som kände honom på samma sätt som jag gjorde. Christian hjälpte mig att släppa taget. Men något jag inte var beredd på var att inse hur lika dessa två människor är/var och inte bara till utseendet. När vi pratade om hur Markus var så insåg jag att på många sätt är Christian exakt likadan. Det kändes sjukt men ändå så underbart. På något sätt fick jag uppleva honom igen.