Nu har jag äntligen packat upp väskan sedan Jokkmokk. På något sätt har det känts fel att göra det innan men nu börjar allt kännas bättre. Du är tillbaka i mitt liv och det känns som om det börjar bli som förut igen. Jag är inte lika trasig längre. Rummet är också städat, vilket verkligen behövdes. Förstår inte hur jag har klarat av att bo där. Jag kände att jag behövde något att göra idag också, få tankarna på annat för när jag sitter still och tänker så tänker jag på dig, Kristoffer. Du skulle ha fyllt tjugo år idag och du kan inte vara här med oss och fira. Det gör ont i hjärtat. Jag kommer ner till dig senare ikväll och tänder ett ljus. Jag hoppas att du är där och ser alla som saknar dig.