Hur hade allt varit om det inte blivit så fel? Hur hade mitt liv sett ut nu? Hade jag flyttat för kärlekens skull? Hade vi varit lyckliga tillsammans? Jag kan inte låta bli att undra. Jag hatar att jag fortfarande är så jävla kär i dig när jag allra helst vill släppa taget och gå vidare. Jag hatar att jag inte kan ringa dig när allt känns fel, du var den som alltid lyssnade, som kunde släppa allt för mig. Jag förstörde allt och det går inte en dag utan att jag tänker på det som hände. Jag hatar mig själv för att gjorde så mot dig. Jag tänker på dig hela tiden. Jag drömmer till och med om dig, flera nätter i rad men i drömmarna är allting annorlunda. Oftast är allting som det en gång var och andra gånger är det på väg att bli så igen. Verkligheten ser annorlunda ut. Du finns inte längre i mitt liv och det gör så otroligt ont. Allt är mitt fel och jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att du ska ge mig en sista chans. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och göra allting ogjort. Jag tror inte att du tänker på mig alls längre, jag tror att du har lagt allt bakom dig, jag tror att allt bara är ett suddigt minne nu. Jag hoppas att vi en dag kommer att kunna prata med varandra igen, att vi iallafall kan kalla oss för vänner. Nu är vi ingenting.