22 november 2006. Jag saknar dig så att det gör ont i hela kroppen och jag förstår inte hur jag har gjort för att överleva. Jag vill så gärna att du ska vara här nu, jag vill att du ska krama om mig och säga att allting kommer att ordna sig. Det gör så ont i hjärtat. Jag får aldrig träffa min pappa igen och det är så svårt att förstå. Jag tror att jag fortfarande inte har förstått det riktigt, ibland tänker jag att du bara är ute på en lång resa och snart kommer hem igen. Folk säger att saknaden inte känns lika mycket efter ett tag, att det blir lättare med tiden men jag tycker att allting bara blir svårare och svårare för varje dag som går. Jag växer och blir äldre medan du alltid kommer att vara fyrtiofem år. Varför var du tvungen att gå? Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att få dig tillbaks. Jag önskar att jag kunde få se dig en sista gång och säga allt det där som aldrig blev sagt. Jag älskar dig, min älskade pappa, jag lever för dig nu.



Bloggen är min fristad.
Jag skriver för min egen skull, inte för att någon ska tycka synd om mig.