Nu börjar jag inse att det verkligen är över. Vad händer nu och varför känns det som om livet är slut? Jag gråter i omgångar och önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och vara med om den bästa dagen i mitt liv tusen gånger om. Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde den 1 juni 2011. Den dagen kommer jag att minnas så länge jag lever. Jag kommer att sakna BF08, i tre år såg vi varandra varje dag och nu är det inte så längre. Jag förstår inte hur allting bara kan försvinna såhär. Och alla fina lärare på Östersunds gymnasieskola som har stått bakom oss i vått och torrt. Som har torkat våra tårar under dagar man bara velat försvinna. Jag vet inte hur jag ska tacka alla människor som hjälpt mig igenom dessa tre år. Inte för att överdriva men det känns som att jag har förlorat allt. Jag går sönder. Jag kan inte titta på alla bilder utan att tårarna vill rinna nerför mina kinder. Jag vill ha allt tillbaks. Jag trodde inte att jag skulle sakna alla såhär mycket.