Egentligen borde jag väl sova för att orka med morgondagen men jag känner redan nu att jag inte kommer att kunna sova. Jag hatar att behöva sova ensam, ensamheten skrämmer mig mer än något annat. Enda sen min pappa dog har jag haft så svårt för att sova ensam, det känns som om jag ska vakna upp och då är alltid borta, jag är alltså helt ensam. När sedan fler av mina nära lämnar mig så blir det bara svårare och svårare att somna själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Det har varit helt underbart att få sova tillsammans med så otroligt fina människor i helgen, jag tror inte att alla mina vänner förstår hur mycket dom egentligen betyder för mig. Jag vet inte vad jag hade gjort utan er.


Jag saknar dig. Så mycket.