Ibland när jag saknar dig så tänker jag på oss och alla minnen som vi delar. Ibland när jag tänker på dig så känner jag hur mina tårar faller ner mot kinden. Idag när jag satt på Kärnan med Lars pratade vi om tiden då vi umgicks som mest. När vi umgicks i princip varje dag, när vi höll ihop vad som än hände. Jag saknar den tiden så otorligt mycket. Jag saknar dig och önskar att du fanns med oss idag. Jag har så många minnen med dig och önskar att vi kunde skapa fler. Jag tänker tillbaka på sommaren tvåtusenfem, det var den bästa sommaren i mitt liv. Du var han som alltid fanns där för att muntra upp en när man kände sig nere, du var alltid den som kom med dumma kommentarer som fick oss att skratta, trots att du själv mådde dåligt så gjorde du allt för att få oss andra att må bra. Du hade ett hjärta av guld. Jag saknar dig så att det gör ont i hjärtat. Jag ställer samma fråga om och om igen, varför? Varför var du tvungen att lämna oss så tidigt? Varför finns du inte längre här? Jag ser dig fortfarande på stan, jag tror iallafall att det är du tills jag inser att du inte finns mer. Det är svårt att förstå att ditt hjärta inte längre slår. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att se dig en sista gång, ge dig en sista kram, ett sista hej då. Allting skulle kännas så mycket lättare då, andetagen skulle inte längre vara lika tunga. Trots att det gör ont att du är borta så hoppas jag verkligen att du har det bra nu, vart du än är. Jag hoppas att du har funnit lyckan som du så länge letade efter. Jag hoppas att vi en dag möts igen. Tills dess, sov gott min älskade vän. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag kommer alltid att minnas dig. Du var unik.

Tommy Olofsson