Ska jag berätta om min första riktiga pojkvän eller om min första riktiga kärlek? Jag berättar om båda.

Min första riktiga pojkvän hette Patrik Lindgren och vi gick i femman. Vi hade ett klassdisco på skolan och jag ville verkligen dansa tryckare med honom. Jag var för feg för att fråga själv så min fina vän Emma var så snäll och frågade åt mig. Vi dansade flera danser den kvällen och senare på kvällen när discot var slut och vi skulle gå hem, gick vi hand i hand hela vägen hem. När vi kom hem till hans port sa vi hej då och den kvällen var det inte mer än så. Efter det var vi tillsammans, vi umgicks i princip varje dag. Vi var jättekära men sedan tog det slut efter någon månad då vi bråkade mycket på slutet. Efter att vi hade gjort slut hatade vi varandra, vi började även i samma klass i högstadiet, lärarna hade stora problem med oss kan jag lova. Men i sjuan eller åttan blev vi vänner igen och kunde umgås. Idag pratar vi inte så mycket med varandra, vilket är tråkigt.

Min första riktiga kärlek hette Markus Nissa. Vi träffades på Lunarstorm, vi skrev mycket men träffades aldrig. En dag sommaren 2004 skulle jag sova hemma hos en vän i Torvalla då det kom fram att hon också hade skrivit med honom. Då bestämde vi att vi skulle träffa honom. Vi träffades på Fjällängsskolans skolgård. Jag tyckte att han var så cool eftersom att han körde moppe trots att han vara vara fjorton år. Efter den dagen och kvällen pratade vi inte så mycket men i december samma år tog vi upp kontakten igen och blev tillsammans. Han var verkligen det finaste jag hade i mitt liv. Det höll inte länge, vi gjorde slut i mars. Jag tror att det var bådas beslut men ingenting har någonsin gjort så ont förut. Jag kunde inte äta och jag kunde inte sova, jag var verkligen kär i honom. Två år gick och jag kunde inte släppa taget om honom. I april 2007 fick jag ett sms av honom där han bad om ursäkt för hur han hade betett sig mot mig och allt sånt där, han ville ses och prata ut. Mitt hjärta slog fortare än någonsin när jag skulle möta honom här på Körfältet, där stod han, vackrare än någonsin. Vi gick upp till mig, pratade ut, skratta och kysstes. Men trots det var han inte säker på om han ville ge oss en chans till. Senare på kvällen fick jag ett sms där han skrev att det var underbart att få hålla om mig igen och att ville ge oss en chans till. Jag var lyckligast i världen igen. Allting var underbart fram tills efter sommaren då problemen sprang ikapp oss, min pojkvän hade drogproblem som han inte ville ta tag i. Det gjorde att det blev mycket bråk mellan oss, vi bråkade i princip varje gång vi sågs. I november kände jag att jag inte orkade mer, jag kunde inte få honom att sluta. Så jag gav upp, vilket jag ångrar idag. Vi gick skilda vägar men hade fortfarande kontakt. Tills han träffade en ny tjej, då fanns jag inte längre kvar i hans liv trots att vi hade lovat varandra att allting skulle bli annorlunda den här gången, vi skulle fortsätta att vara vänner trots att vi hade gjort slut. Idag är han ren och jag är jättestolt över honom men det kan jag inte berätta, jag kan inte berätta för min stora kärlek hur stolt jag är över att han har tagit tag i sitt liv. Jag saknar honom och jag kommer alltid att älska honom men inte lika mycket som förut. Jag har gått vidare nu, äntligen har jag släppt taget om honom. Men han och alla våra minnen finns alltid i mitt hjärta.

Oj, vad mycket det blev.