Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och det är precis vad jag gör just nu, hoppas. Kanske går det inte på det sätt jag vill men då vet jag att jag iallafall har försökt och mer än så kan jag inte göra. Trots alla hjärnspöken och trots allt som hänt så måste jag säga att jag är rätt nöjd med mitt liv just nu, jag måste säga att det känns otroligt skönt att vara hemma i den stad jag växt upp i och att jag äntligen trivs här igen. Jag behövde nog vara borta ett tag för att inse hur mycket jag egentligen tycker om den här staden. Imorgon får jag veta om mitt liv blir ännu bättre men oavsett vad som händer så vet jag att livet går vidare. Det är motgångarna i livet som gör oss starkare.

Tack till alla mina fantastiska vänner som finns där för mig när det känns som om allting faller samman. Jag är er evigt tacksamma och jag älskar er mer än det finns stjärnor på himlen. Ni vet vilka ni är.