Den senaste tiden har min blogg mest handlat om sorg. Men det är svårt att skratta just nu. Vår stad har förlorat två otroligt fina människor och jag kände dem båda. Det är svårt att vara stark.

Markus var en gång det bästa jag hade i mitt liv, en gång var han hela min värld. Efter det tog slut höll vi kontakten ett tag men sedan skaffade vi båda nya liv, trots att det har gått så lång tid sedan jag pratade med honom så gör det så otroligt ont att han inte längre finns med oss. För trots allt som har hänt så kommer jag alltid att älska honom, han var och kommer alltid att vara den största kärleken i mitt liv. Jag glömmer dig aldrig. En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.

Kristoffer, underbara fina Kristoffer. Jag förstår inte hur du bara kan vara borta. En person som alltid var på underbart humör, som alltid fick en att skratta. Jag blev alltid glad när du ringde eller skickade sms. Jag blev alltid glad när jag såg dig på stan eller vart som helst. Hur kunde det bli såhär? Jag vill tacka dig, för att jag fick lära känna dig och tack för de fina minnena jag har med dig. Jag hoppas att du har det bra nu. Jag kan se framför mig hur du sitter där på ett moln med en öl i handen och tittar ner på oss. Jag saknar dig och jag kommer aldrig någonsin att glömma dig.

Sov gott. Ni har båda satt djupa spår i mitt hjärta och i min själ.