Jag läste en gammal väns blogg nyss där hon hade skrivit en text om mig, en vän som jag kunde kalla min andra halva och tvillingsjäl. Visst saknar jag henne men hennes svek svider än. Det hon gjorde mot mig är inte så lätt att glömma även fast jag vill. Jag vill att allting ska vara bra igen, att allting ska vara precis som det var som förut men det kommer tyvärr aldrig att hända. Jag tänker ofta tillbaka på allting vi gjort tillsammans, alla våra minnen. Första gången vi träffades på Selånger, novemberlovet när vi festade lite för vilt i Matfors, nyårsafton i Bydalen, jag skulle kunna fortsätta i evigheter men det är nog ingen som orkar läsa då. Jag ler när jag tänker på allting vi gjort tillsammans men ändå ligger ditt svek och skaver i bakhuvudet. Jag blir galen, jag vill glömma och gå vidare men hade det varit så lätt så hade jag gjort det för länge sen. Jag vill ge dig en chans till men jag är osäker på om jag skulle kunna lita på dig igen men en dag ska jag ge det en chans men den chansen är inte idag.



Pappa, farfar och Tommy. Ni finns alltid mina tankar,
jag saknar er mer än vad ord någonsin kan beskriva.
En dag ses vi igen, det lovar jag. Vila i största frid <3